Joe Louis föddes den 13 maj 1914 i Alabama och hade både indianskt (cherokee), afroamerikanskt- och "vitt" blod i sina ådror. Som liten grabb jobbade han på de stora bomullsplantagerna i Alabama. På fritiden satsade Joes mamma på att han skulle göra något med sina händer. Mamma Barrows (Joe Louis riktiga namn var Joseph Louis Barrow) lät sin son ta violinlektioner och hoppades på att sonen skulle bli en skicklig solist. Han hade långa och vackra fingrar på den tiden, brukade hans mamma säga så länge hon levde. Nu blev det inget violingnidande för Joe Louis. Men han kom att få stor nytta av sina händer. För sonen kom att bli en av världens bästa boxare genom tiderna.
Som amatör blev Joe Louis amerikansk mästare i lätt tungvikt 1934, och redan samma år startade han sin professionella karriär. I sin första proffsmatch i Chicago mötte han Jack Kracker och fick 50 dollar för besväret. I sin sista match under debutåret fick den blivande världsmästaren 2 200 dollar i en match mot Lee Ramage.
Joe Louis marsch mot toppen gick spikrakt och redan 1935 besegrade han superstjärnor som Primo Carnera, King Levinsky, Max Baer och Paolino Uzcudum. Under sitt andra år som proffs inkasserade han 429 655 dollar. Louis tränare var den gamle mästerboxaren Jack Blackburn, som var en av världens bästa på sin tid. Han var en smart och listig räv i boxningens hårda värld. Blackburn skapade en lugn och artig Joe Louis.
Sedan Jack Johnsons dagar hade ingen färgad boxare fått bli världsmästare i tungviktsboxning. Jack Blackburn såg att han i Joe Louis hade en guldklimp och det gällde att matcha fram den på ett skickligt sätt. Joe Louis hade talang för allt inom boxningens svåra konst. Rak vänster som tätt följdes av en rak höger o.s.v. Joe kunde variera boxningens sju slag och dessutom hade han efter dåtidens mått ett hyggligt fotarbete trots att han vägde 90 kilo. Det är klart att jämfört med Muhammad Alis "Shuffle ruffle" var förstås Louis fotarbete en snigels. Men Joe hade något som Ali saknade, nämligen ett knockoutslag. Ett sömnpiller i varje nypa är guld värt i boxning eftersom man inte kan träna sig till ett knockoutslag. Antingen har man punch (eng. för slag) eller inte. Joe Loius hade det. I sina första matcher fram till mötet med Max Schmeling vann Joe 23 matcher på knockout.
Den legendariske tungviktsboxaren och tecknaren Börje Dorch. Mötet ägde rum 1965 i Poland Springs i delstaten Maine.
Foto: Erik Collin 1965
Matchen i Yankee Stadium 1936 mot förre världsmästaren och tysken Max Schmeling blev mycket dramatisk. I stort sätt gick matchen till så att Max Schmeling redan i fjärde ronden fick in en kort men stenhård höger (tyskens specialslag) på Joe Louis käke och denne gick ner för räkning. Han kom upp före tio med "marmelad" i knäna och gick sedan omkring som en sjöman på vift de nio återstående ronderna innan Schmeling släckte lyset för den gamla bomullsplockaren. Tysken vann på KO i tolfte ronden. Tyskland jublade och firade segern med korv och bira på samma sätt som vi i Sverige gladdes åt Ingemar Johanssons seger över Floyd Patterson 1959.
Två månader efter matchen mot Max Schmeling mötte Joe Louis Jack Sharkey och vann på KO i tredje ronden. Han fortsatte med ytterligare tre KO-segrar och boxade sedan några uppvisningsmatcher med KO-segrar.
År 1937 fick Joe Louis chansen att bli världsmästare då han mötte James J Braddock i Chicago. Joe tog den och vann på KO i åttonde ronden. Tre gånger försvarade Joe sin VM-titel då han oväntat deklarerade på sitt blygsamma sätt: "Jag känner mig inte som världsmästare förrän jag har besegrat Max Schmeling". Den 23 juni 1938 blev matchen av i Yankee Stadium. Spänningen var på kokpunkten när Joe gick till anfall i första ronden. ter två minuter och fyra sekunder låg Max på canvasen och blev uträknad. Joe Louis kände sig nu äntligen som världsmästare.
Efter världsmästartiteln följde 22 raka och framgångsrika försvar av VM-titeln med undantag för krigsåren 1944 och 1945 då Joe Louis enbart gjorde uppvisningar för att inte rosta igen. Den 1 mars 1949 meddelade Joe Louis världspressen att han hade beslutat sig för att lägga av med boxning. Därmed vann Ezzard Charles den vakanta titeln genom att besegra Jersey Joe Walcott. Joe Louis var dock tvungen att uppvisningsboxa för att han hade stora skatteskulder. Av ekonomiska orsaker lät han sig övertalas att möta Ezzard Charles i en titelmatch. Matchen slutade med en poängseger för Charles som var alldeles för snabb för den gamle mästaren.
Joe Louis liv började mer och mer likna en tragedi. Den fullbordades när han möte knockout-kungen Rocky Marciano i New York 1951. Louis blev utslagen med besked i åttonde ronden. Den gamle världsmästaren hade boxat ihop 5 miljoner dollar under sin karriär men nu hade han knappt kosing till en biljett i tunnelbanan i New York. Skatter, tre fruar, managers och så kallade goda vänner hade skinnat honom. Han var nu totalt utblottad. Joe Louis karriär hade varit enastående och han var redan en levande legend.
För att försörja sig var han tvungen att ställa upp på diverse jippon och kändisfester, där hans uppgift var att hälsa på gästerna. De sista åren levde han bokstavligen på sitt namn. Filmen om hans liv, böcker och diverse jippon gav honom inkomster så att han kunde köpa kläder och mat för dagen. Bekymren hopade sig dock för honom med tre hjärtinfarkter och två intagningar på mentalsjukhus. Sjukhusvistelserna betalades av hans gamle vän Frank Sinatra. Joe Louis gick bort den 12 april 1981 i Las Vegas i Nevada. Som boxare går Joe Louis till historien som en av de bästa genom tiderna. Han var dessutom en ringens gentleman.